Jag har alltid älskat tåg. Som femåring stod jag på morfar o mormors balkong och spanade ut över rangerbangården i Helsingborg. Jag ville alltid ha tåg hemma men fick det inte – men synen över detta hav av räls tog andan ur mig. Jag kan fortfarande känna den gamla solfrätta väven av det röda tyget – eller var det blått? Hur som helst, order jag fick anstränga mig för att se. Stå på tå. I timmar. Jag tror det föll flera in att killen där ute är nog inte helt normal. Men vem har inte haft tågförardrömmar?

Åren gick. Många somrar i härliga Viken – norr om Helsingborg. Ligga på magen och fiska krabbor i hamnen. En kvart senare hade vänskapskretsen för den här sommaren bildats. Snacka om socialt medium. Tack alla små krabbor som satte livet till i våra allt för varma hinkar. Vi visste inte bättre! När sommaren led mot sitt slut var det samma visa. Morfar höll god min och kramade vid tågdörren, mormor grät och konduktören fick påpeka att “nästa stopp är Eslöv”. Och till Eslöv ville inte mormor. De älskade verkligen Helsingborg. Och jag tror att de älskade den förbannat fula rangerbangården.

Nu är mormor och morfar borta sedan länge. Rangerbangården med. Där växlingarna fascinerade oss små boys finns nu “Gröningen” – en stor, grön plats där hundratals lögar sig och grillar under sommarna. I Karl Johansgatan 34 ser det nog annorlunda ut i den “våning” som mormor och morfar bodde i.

Och vad hände med tåget? När slutade vi gilla tåget?

När jag först klev på ett X2000-tåg hade jag extremt höga förväntningar. När jag kom till bistron frågade jag “jaja – detta är bistron – men var är RESTAURANGEN???” Det är den här! får jag till svar. “Meeh, wtf” tänkte jag – fast de uttrycken inte fanns då. “Röd Galon??? Ni måste skämta?”

Well, jag köpte läget. Har åkt länge med X2000. Pajat två hårddiskar. Åkt Stockholm – Malmö i vagn “där vi tyvärr har icke-fungerande lutningsfunktion”. Såg ut som en Marx-film när folk under de drygt fem timmarna försökte få ner i alla fall NÅGON tangent som finns i det svenska språket. Jäklar att jag inte filmade eländet.

Låter det som jag ogillar tåg? Nej nej, jag ÄLSKAR tåg! Men som tågverksamheten idag bedrivs i Sverige så känns det som en relation som blir allt mer ansträngd. Du ser mig inte mer. Vi pratar inte som vi gjorde förut. Du har visserligen börjat twittra – men det är ensidigt, du twittrar bara när det passar dig. På arbetstid. Men på arbetstid – då arbetar jag. En ful ovana jag har. När du säger att “du kan ju alltid ringa min kundtjänst” så blir jag ledsen – för jag har inte den tiden som det tar att vänta… Hallå!!! Jag vill ha en #relation!!! (DU som inte är aktiv på twitter eller sociala medier i allmänhet – sätter man “brädgård” så kan i alla fall NÅGON hitta dig i bullret)

Det är inte långt kvar nu. Som den bit räls som gamla-mormors mammas vän som drev krogen i det som nu är “The Tivoli” i Helsingborg. Om ni tror att “Chicagoexpressen” var först – så tar ni fel. Det hände först i just Helsingborg. Ett tåg kom in med litet för hög fart. “Stoppers” fanns inte då. Loket gick av rälsen. Fortsatte framåt. 4… 3… 2… 1 meter kvar – se där! Ett lok i restaurangen! Ingen skadades – men stoppers blev snart standard.

Alla kriser leder till insikter. När Titanic gick till botten ledde det till nya rutiner för sjösäkerheten. När rymdskytteln havererade förberedde man kommande resor med material för inspektion och lagning av ev skadade värmeskyddande plattor. Hur ska SJ klara sig genom den konkurrens jag hoppas vi får se mer av?

Vart tog vårt älskade SJ vägen? Var körde ni av spåret? Jag vill ha en relation, men du ber mig ringa någon som sätter mig i kö.

Related posts:

• There is no related posts