Denna bloggpost handlar om hur man kan sälja – och inte göra det. Och att alla som säljer något måste ha en egen känsla för kvalitet – och värdegrund.

Jag packade igår som var en söndag. Att åka iväg under helgen känns inte sällan litet surt. Att offra av sin lediga tid. Men jag älskar mitt arbete så mycket, stomach mina partner och kunder ännu mer – så jag gör det.

På vägen kan man ju strö litet rosor. Både för andra – och för sig själv. Litet extra kaffepengar till taxichauffören, några vänliga ord till konduktören på tåget. Och till mig själv – jag ÄR ju en sucker på detta med champagne.

Stegar mot baren i på ett ställe jag inte vill hänga ut. Efter att ha fått informationen ”Mercier 99 kr, Moet 125” väljer jag den dyrare. Den av er som följt mig ett tag vet att jag hade blindprovning av dessa på Stationen i Uppsala. Ja, alltså på restaurangen – inte på perrongen. Moet är klart värd det högre priset. Folka och Rolls, typ.

Så häller bartendern upp. Lyssna noga när de öppnar korken hur mycket det puffar. Och granska genast hur mycket bubblor som stiger upp. I mitt fall såg det ut så här:

Bild: Detta säljs som champagne a 125 kr glaset

Efter påpekande – men först då – ser det ut så här:

Bild: DETTA är den vara de tar betalt för. Och ska leverera!

Hur kan man servera något som inte ens uppfyller basala standarder. På Stockholms Central. Bu. (imorrn hoppar jag att WP tar emot bilderna) Naturligtvis är det inte en isolerad företeelse – barpersonal som gör så här leds av någon. Hur ser de på kunden?

Hur säkerställer NI att ni har bubblor i det ni erbjuder er kund?

Detta är post nr #003 i #Blogg100

Related posts:

• Fler LUCK-frukostar i vår – första steget till hållbar förbättring